Skillnaden mellan Open Tray Transfer och Close Tray Transfer

 

Med populariseringen av implantatteknik på den kinesiska marknaden har ett stort antal aktiva restaureringar ersatts av implantatkirurgi. I teorin är detta ett stort framsteg inom området kinesisk tandvård. Men eftersom det nedre implantatet, distansen och den övre restaureringen inte är väl matchade, är det lätt att få matrester och bakterier att kontinuerligt stimulera tandköttsvävnaden, vilket påverkar implantatets slutliga livslängd.

 

En av dessa frågor är kvaliteten på implantatdistansen och passningen av distansen till implantatet. Implantatdistansen är en mycket exakt del av tandprotesen, och noggrannheten för dess led är vanligtvis 0.003 mm. Denna noggrannhet avser omkretsnoggrannheten, som är resultatet av summan av noggrannhetsfelen för de fyra ytorna på distansens anslutning. Därför är det särskilt viktigt om läkaren kan ge högprecisionsavtryck till laboratoriet.

 

 

 

Regelbunden avtryckstagning innebär att läkaren tar avtrycket direkt efter att den färdiga distansen fixerats i munnen. Laboratoriet kan endast göra restaureringar på gipsdistanser.

 

Men det finns många nackdelar med regelbundet avtryckstagning, och många läkare använder det inte längre.

 

 

Nackdelar med regelbundet avtryckstagning

 

1. Ta formar direkt, expansionskoefficienten för gips är inte lätt att kontrollera, så noggrannheten har ett visst inflytande. Orsaka negativa effekter av senare restaurering.

2. Om konstgjord gingiva inte används kommer kanten på distansen och kronan inte att sitta tätt och det är lätt att matrester tränger in och påverkar implantatets livslängd.

3. Om det finns flera implantat med dåliga sittförhållanden, efter att ha tagit avtrycket direkt, kan laboratoriet inte korrigera den gemensamma positioneringsbanan på precisionsslipinstrumentet. Det påverkar svårigheten med efterbearbetning och ökar graden av klinisk omarbetning.

4. I vissa fall som kräver personlig restaurering av distansen kan direkt avtryck inte göras.

 

 

 

Överföringen av implantat kan delas in i två metoder: öppen-bricka och stängd-bricka tekniker. För närvarande använder över 95 procent av läkarna metoden med öppen fack för prägling.

 

Öppna facköverföring

Formen som erhålls med hjälp av ett överföringssystem med brickor för öppning och fasta skruvar kallas en öppen bricka. Den öppna brickan har en högre noggrannhet.

 

Användningsmetoder för öppet facköverföringsavtryck

1. Fixera först överföringsstången på implantatet med skruvar och prova sedan på enskilda brickor med öppna fönster för att fastställa att skruvarna kan träs ut från fönstret.

2. Placera brickan som innehåller silikongummiavtrycksmaterialet i munnen och låt det sitta i cirka 4-5 minuter tills avtrycksmaterialet stelnar. Efter att materialet har stelnat, lossa fästskruven från öppningen och ta bort brickan helt från munnen.

3. För över den fasta skruven ur hålrummet tillsammans med formen och installera sedan ersättningskroppen inuti formen. Fäst ersättningskroppen på överföringsstången med den fasta skruven, och häll sedan gipsmodellen efter att tandprotesen har satts fast.

 

Användningsmetoder för slutna facköverföringsavtryck

1. Överföringsstången har en elastisk struktur och kan fästas direkt på implantatet i en klämform utan behov av fästskruvar.

2. Vid avtryck läggs den medföljande brickan fylld med silikongummiavtrycksmaterial direkt i munnen och placeras. Efter att avtrycksmaterialet har stelnat tas brickan ur munnen och överföringshandtaget bärs ut ur munnen.

3. Fäst sedan överföringsstolpen i en viss riktning på avtrycksmaterialet genom att snäppa det på plats, och häll gipsmodellen efter att ha stelnat falskt gummi.

 

Operationen för överföring av slutna brickor är relativt enkel men dess noggrannhet är något lägre, så den används också mindre vanligt i praktiska tillämpningar.